Ett ton vemod.

2 dagar kvar.

Sen Januari har jag längtat och längtat och längtat. Nu äntligen går drömmarna i uppfyllelse. Det känns magiskt.

Under de 8 månader som gått har mycket hänt. Mycket press, mycket sorg men framförallt mycket som jag kommer att minnas for life.
Nu ger jag och Josefin oss in på något helt nytt. Vi hamnar i Shanghai och startar upp våra nya liv from scratch. Nästan.
Jag är otroligt förväntansfull.
Samtidigt som det känns riktigt vemodigt. Vissa saker och människor vill jag inte åka ifrån. Men jag antar att alla vi måste välja våra vägar i livet. Tar man inga risker tar man inga steg. Och det vore ju tråkigt att alltid stå på samma plats och inte komma någonstans i livet.
Visst, saker och ting kanske inte alltid går som man önskar, men jag är säker på att vi båda kommer att ha något att minnas för livet. Året i Shanghai kommer förmodligen att bli det mest innehållsrika och minnesvärda året i våra liv.

Nu packar jag mina resväskor. Kläder, mina top-5-ägodelar samt annat tjafs ligger utspritt över hela mitt parkettgolv i körsbär.
Hela mitt liv under det kommande året ska rymmas i en stor resväska, en samsonite-kabin samt en laptop-väska. Allt jag packar ner binds till olika minnen och människor. Det känns som om man samlar ner alla sina minnen och drar med de till Kina. Det känns som att jag har mycket att packa ner. Men ändå lyckas jag inte fylla upp mina väskor. Alltid känns det som att jag glömt något. Fastän jag vet att jag har packat ner exakt allt jag behöver.

Vissa minnen måste man nog lämna kvar.

/Jeanette