No more Albin. Soon.

Imorse tassade jag nerför trappan. När högerfoten nuddade det kalla parkettgolvet i vår kalla lägenhet, gav kroppen till ett litet skri.

Fortfarande lite överraskad över att Albin inte redan hoppat på mig; ropar jag på honom.

No response.

Till min fasa såg jag det lilla djuret ligga livlös vid köksmattan. En gåshudspopulation spred sig över hela kroppen.

Det första jag gjorde var att skicka ett SMS till Josefin.

"ALBIN IS DEAD!!!!!1111"

Därmed ringde hon upp mig. Samma stund upptäckte jag att Albin inte är helt död än. Hänger ni med? Han ligger på det kalla kakelgolvet. Andningarna är nästan obefintliga. Då och då får han konstiga spasmer. Snart är det dags. tänkte jag.
Josefin bad mig utföra diverse ritualer. Som typ att hålla honom i famnen medan han lämnar denna jordsliga värld. Jag totalvägrar. Jag är den som blundar för döden. Jag vill inte se.

Till slut la jag köksmattan över honom samt aktiverade värmeklampen genom att bryta metallchipset. Värme spred sig som en löpeld inuti plastklampen. Den la jag på Albin. Dels för att den troligtvist värmer den kalla lilla kroppen. Annars lägger klampen extra tyngd på honom vilket gör det ännu svårare för honom att andas. Resultat: Albin dör snabbare. Josefin sa det.
När jag gjort iordning honom öppnade jag iTunes.

Jeff Buckley - Hallelujah strömmar från Macbookhögtalarna.

Under skrivandet stund lämnade Albin oss. Klockan är 11.40.

Han gav ifrån sig ett skrik, sparkade lite med de små benen. Och somnade in.

Under de 8,5 dagarna vi tillbringat tillsammans har vi delat det mesta.
Lycka, sorg, irritation, sömnlösa nätter och tofflor.

R.I.P Albin.

(Realtidblogging)


Vi tror att han fick en lunginflammation eller blev förkyld efter att vi inte torkat honom ordentligt efter att jag, Josefin, tvättade honom.

/J