Men fan vad det är svårt ibland.
Jag vet inte hur många gånger jag har känt för att skrika för full hals till människorna här som inte står i kö. Eller när de glor som aldrig förr och man har lust att göra en ful min bara för att få de att förstå. Sluta glo, sluta spotta, sluta tränga er, sluta använd 5 påsar för tre produkter, sluta med den eviga byråkratin på officiella kontor, sluta anställ 30 pers för en affär lika stor som en två. Sluta vara otrevliga mot Jeanette, sluta äta med öppen mun, sluta rapa, sluta skrika över våra huvuden, sluta se djur som känslolösa saker och sluta ha så jäkla mycket olja i maten!
Jag må verka som en svenne som skulle må bättre av att bo hemma med husmanskost och SL, men prova själva att bo i ett land som fortfarande lever kvar i ett mellanting mellan kommunism och kapitalism, på gränsen till att industrialiseras men samtidigt har en befolkning som muren än idag har i sitt fäste.
Jag förstår mycket väl att detta inte gäller hela Kina, att det säkerligen finns många tusen människor som vill komma utanför detta land. Upptäcka världen och få nya erfarenheter. Sedan finns det de som inte vill det, som bor kvar här hela sitt liv. Antingen av ren vilja eller att det är nästintill omöjligt att faktiskt lämna detta land. Jag har inga problem med det, deras liv, deras val. Detta handlar mer om att jag har svårt att förstå det. Hur det ibland kan vara en sådan stor krock mellan öst och väst och att man mer än ofta står där med tomt huvud och undrar, "hur fan tänkte de här?"
Jag hoppas jag inte upprör någon med dessa ord men ibland orkar man bara inte och en blogg är ju till för att få utlopp för sina tankar och känslor, ellerhur?
Näe, nu får det vara nog. Förhoppningsvis kommer det ett inlägg i framtiden där jag prisar Kina till skyarna, men just nu är allt, (som Svante brukar säga) pissdåligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar